Kom precis hem ifrån en lägenhetsvisning och det var ju inget som föll fröken Sjölin i smaken. Som vanligt. Tyvärr. Är jag för kräsen tro? Det sjuka är att trots att källaren är full av mögel och det har börjat växa svartmögel i fönstrena och trots att jag inte känner mig speciellt trygg här med tanke på vad som har hänt så har jag fortfarande svårt att se nån annan lägenhet som ett alternativ.

Man kan ju tycka att vi borde sagt upp lägenheten redan igår och tagit första bästa nya som var ledig. Så även jag,  men jag är ju så fruktansvärt kär i våran lägenhet. Bortsett från möglet och en totalt genomrutten toalett så är den ju sååå fin. Högt i tak. Ljusa, luftiga rum. Härligt fin gammal parkett där brädorna har kanat isär med åren. Jag gillar den lite för mycket helt enkelt. Och då tar det ju emot, inte bara lite utan rätt så mycket, att sätta sig i en tråkig standardlägenhet på Wetterlin när vi har en sån fin lägenhet nu.

Fast det är klart, helst av allt vill jag ju ha ett hus. Ett hus med trädgård. Redan när vi flyttade in här visste jag att här kommer vi bo några år och sen är det hus som gäller. Inga skabbiga, tråkiga lägenheter utan ett hus.. Jag har ju väldigt svårt att släppa den tanken. 

Så, vem känner sig manad att ge mig ett hus? 

Ja fy fan. Nu kan man ju lätt tro av rubriken att jag har varit ute och roat mig och att "herregud vilken natt" betyder att jag hade en härligt fylla och massa skratt med massa vänner. I wish! Men så var icke fallet. Ni ser, fröken Sjölin gick faktiskt och la sig kl 22 på lördagkvällen. Eller ja, faktiskt, va väl lite fel att skriva. Låter ju som att det hör till ovanligheten. Ovanligt hade det däremot varit om jag hade varit vaken till efter kl 24. Hade jag inte varit så förbannat trött hade jag åtminstone försökt vara uppe till kl 23. Men det gick bara inte. Klassas jag som en kärring nu?

Hur som haver, kärring eller inte, jag låg iallafall och sussade sött fram tills att jag vaknade vid strax efter fyra på morgonen av att det lät ifrån trappuppgången. Det var stönande läten. Inte sex-stön utan snarare fanvajobbigtalltär-stön. Med tanke på tidigare erfarenheter (vi har haft både pundare och uteliggare i trappuppgången tidigare varav en fyllenisse en gång ställde sig och ryckte i våran dörr kl 5 på morgonen) och att jag var ensam hemma då Joel är i Norge och jobbar blev jag genast på min vakt. (Ok, helt ensam var jag ju inte förstås men Kajsa kändes i det ögonblicket inte direkt som ett stöd.)

Jag tassade ut i köket och stod där ett tag och lyssnade. Tillsaken hör att det är fantastiskt lyhört i hela kåken så man hör minsta lilla fis eller andetag. Vilket i det här fallet inte gynnade mitt hjärta.

Jag hörde honom först längst ner i trappan. Sen hör jag bara hur hans stön och väsande andetag kommer närmare och närmare. Jag hör hur han sakta hasar sig upp för trappan. Mitt hjärta slog fortare och fortare. Sen hör jag att han är precis utan för våran dörr. Mitt hjärta har aldrig slått så fort. Paniken och rädslan växer. Tusen tankar i huvudet. Är det en uteliggare eller pundare igen? Eller en psykopat? Behöver han hjälp eller tänker han mörda mig? Har jag låst dörren? Vad gör jag om han försöker ta sig in? 

Handen på hjärtat så är jag rätt bra på att skrämma upp mig själv och min fantasi kan ju segla iväg rätt bra men just då var jag livrädd och jag ansåg och anser fortfarande att det var befogat. 

Jag står fortfarande som paralyserad i köket, vågade inte röra mig ifall han skulle höra mig. Jag hör fortfarande att han rör sig i trappuppgången. Plötsligt hör jag en jävla duns och hur någon jämrar sig. Jag antog att han ramlade, men visste ju inte säkert va som väntade utanför dörren så jag vågade faktiskt inte gå ut. Istället smög jag tillbaks till sovrummet, hämtade min mobiltelefon och smög vidare in i vardagsrummet.

Jag tvekade först, för tänk om det faktiskt va nån utav grannarna som hade haft en blöt kväll, kommer hemranglandes och ramlar i trappan. Istället för att gå ut och hjälpa personen ifråga står jag och fantiserar om mördare som värsta tönten och ringer snuten. Men better safe than sorry tänkte jag och ringde 112.

Tack gode gud att vi har två ingångar säger jag bara. Jag smög ut via framsidan och vinkade in polisen som kom redan efter 10 minuter.

Jag vet inte vem killen var och jag vet inte hur han har tagit sig in. Han hade visst ramlat så illa i trappan att polisen fick ringa ambulansen som i sin tur fick hämta honom med bår. Han hade visst försökt ta sig upp till tredje våning när han ramlade ner så det va rätt så mycket blod på våran trappavsats, som jag snällt fick gå och torka upp efteråt. Hade ju inte varit så kul för grannen annars att vakna på morgonen och gå ut i en blodig trappuppgång.

Ja herregud. Summa summarum så var det ju inte riktigt så illa som min hjärna ville få det till men jag tycker ändå i efterhand att det va lite otäckt. Även om han säkert var hur harmlös som helst och säkert inte ville något ont så är det själva grejjen att vakna av att någon oinbjuden(?) rör sig vid ditt hem.

Tänk om ingen hade ringt polis eller ambulans och killen hade blivit liggandes där. Enligt snuten hade det varit en rejäl smäll för hela hans huvud och ansikte var nerblodat. Nu vet jag ju inte hur illa det är med han men tänk om. Det hade ju lika gärna kunnat gå illa för honom. 

Nämde jag att jag gärna vill att Joel kommer hem nu? Och flytta. Jag vill faktiskt flytta. Och jag vill gärna veta hur killen tog sig in. Jag var nämligen tvungen att låsa upp för polisen så ytterdörren var faktiskt låst...  

Dock utan min bättre hälft. :( Honom  vinkade jag nämligen av på tågstationen tidigare idag. Hela två veckor ska han vara borta och jag saknar honom redan. :(

I linje med min nya, bättre livsstil, består mitt fredagsmys av tända ljus, te och en clementin. Va ju nämligen så att jag vägde mig häromdagen och insåg att jag nog hade gottat mig lite väl mycket på sistone. Men nu blir det ändring på det! 

Nä, nu ska jag återgå till min internetshopping som givetvis höjer nivån på fredagsmyset nämnvärt. (Älskling, du kan va lugn, jag TITTAR bara ;))

Köss hej!

Fantastiskt gott te måste jag säga. Eller ja, fantastiskt var väl att ta i men för att vara te var det faktiskt gott.

Har man blivit upplärd av ett proffs så klarar man det. Inga könstigheter. 

Grattis Älskling, jag är riktigt stolt över dej

Jajjemän, jag och min karl ska strax gå på lägenhetsvisning. Det ni! Får hålla tummarna att det är något att ha. Efter visningen blir det lite käk för att sen dra vidare och jobbelijobba natten lång. Förhoppningsvis hinner jag klämma in en liten löptur innan jobbet. Förhoppningsvis alltså, jag lovar inget. Fröken Sjölin har gått och blivit lite lat på sistone. Eller latare rättare sagt. Och fetare. Men jävligt mycket smartare. :)

So long fuckers!

Ja, fy fan. Jag längtar redan tills den är över. Tänk om det blir vröl svåra frågor som jag inte har en susning om. Eller om jag helt enkelt får ett rejält hjärnsläpp i fem timmar. Det är ju inte helt omöjligt. Eller om internet inte funkar eller om min dator går sönder. Tänk om jag försover mig eller om toalettdören går i baklås. Ja, ni hör. Allt kan ju verkligen hända. Verkar jag nervös nu? Då ska ni se mig imorgon. 

Nä, nu ska jag göra efterrätt åt mig och min man.  

Puss hej

Ja, jag vet. Jag är typ 30 miljoner år efter alla andra men jag har ju precis upptäckt Tradera. Och vilken upptäckt sen! Tradera har verkligen ALLT. Eller snarare allt finns på tradera. Jag är hel såld på skiten. Och helt såld på tanken att man kan sälja vilken skit som helst. Idag kom jag på mig själv med att gå runt och granska alla saker i lägenheten i hopp om att hitta nåt säljbart. Handen på hjärtat är det ju mest Joels saker som ligger risigt till ;)